Förhållanden
I dagens samhälle har de allra flesta någon form av förhållanden. Det kan vara inom vänskap, yrkeslivet eller så kallade kärleksförhållanden. Vissa har det med många människor samtidigt, andra med några få åt gången, en del väljer endast ut en lyckligt lottad person i taget. Någonting som gäller de allra allra flesta förhållanden är att det finns brister . Vissa är små medan andra är aningen större. Mindre sprickor kan man oftast "spackla ihop". Blir sprickorna större eller om det blir för många små sprickor samtidigt, blir det hela mycket svårare. Då kan det gamla ordspråket "bättre fly än illa fäkta" komma väl till pass..
I början av ett förhållande är det viktigt att man vet vad man vill och att man vill ungefär lika mycket, annars uppstår lätt onödiga problem. Jag brukar jämföra det med att hoppa höjdhopp. Det är bra om man hoppar på samma höjd, samtidigt. Om någon satsar för mycket på en för hög höjd är risken stor att han/hon river ut sig. Och som vi alla vet; ju högre upp man kommer ifrån desto hårdare faller man...
Någonting som iallafall är väldigt viktigt inom förhållanden är att det är på lika villkor. Det handlar om att ge och ta inom det mesta. En sak som stör mig det är när killar vill att deras flickvänner ska ansa sin hårväxt, men själva väljer att behålla sin. Killar eran manlighet sitter i de där äckliga hårstråna(!!)
En annan grej är ju det där när det blir seriöst och kommer till barn, klart att båda föräldrarna ska ha rätt att göra karriär trots barnet. Det är absolut inte självklart att en av föräldrarna ska vara hemma under de första månaderna. Om inget annat beslutas innan födseln ska det vara en självklarhet att men delar 50/50 på vårdnaden. Man är ju två om att göra barnet så varför inte vara två om att sköta det(??)...
I början av ett förhållande är det viktigt att man vet vad man vill och att man vill ungefär lika mycket, annars uppstår lätt onödiga problem. Jag brukar jämföra det med att hoppa höjdhopp. Det är bra om man hoppar på samma höjd, samtidigt. Om någon satsar för mycket på en för hög höjd är risken stor att han/hon river ut sig. Och som vi alla vet; ju högre upp man kommer ifrån desto hårdare faller man...
Någonting som iallafall är väldigt viktigt inom förhållanden är att det är på lika villkor. Det handlar om att ge och ta inom det mesta. En sak som stör mig det är när killar vill att deras flickvänner ska ansa sin hårväxt, men själva väljer att behålla sin. Killar eran manlighet sitter i de där äckliga hårstråna(!!)
En annan grej är ju det där när det blir seriöst och kommer till barn, klart att båda föräldrarna ska ha rätt att göra karriär trots barnet. Det är absolut inte självklart att en av föräldrarna ska vara hemma under de första månaderna. Om inget annat beslutas innan födseln ska det vara en självklarhet att men delar 50/50 på vårdnaden. Man är ju två om att göra barnet så varför inte vara två om att sköta det(??)...
Är människor som skor?
Satt ner och tittade på en amerikansk dejtingshow när det slog mig att vi människor kanske egentligen är acessoarer. Jag menar vissa saker måste provas för att man ska veta om det passar just mig. Det kan vara allt ifrån skor till smycken till pojkvänner. Om jag träffar en kille vill jag ju "prova" honom innan jag slår till. Ingen vill väl köpa grisen i säcken? Vissa saker/människor kan vara helt enastående vackra men kanske inte just passar mig. Därför dömmer jag ut blinddating som något seriöst. Jag tror på den gamla klyschan att din kommande partner finns någonstans i din närhet. Förmodligen känner du honom/henne redan. Det gör det hela mycket enklare och billigare för den delen, du vet vad du får.
Många partners är dessutom "renoveringsobjekt" från början. Du finner något du gillar, ser en utmaning och börjar skapa. Inget fel i det egentligen, men tänk på att förtydliga för dina vänner att du "bygger om", annars kanske de tror att du har blivit >>complete crazy<<. Hur som helst så kan de flesta "objekten" visas upp såsmåning som någonting fint. Jämförbart med en ny lägenhet du renoverat kommer du att tröttna på din klenod och dumpa honom/henne. Som med allt annat är det mycket roligare att ta sig till toppen på berget än att sedan sitta där...
Många partners är dessutom "renoveringsobjekt" från början. Du finner något du gillar, ser en utmaning och börjar skapa. Inget fel i det egentligen, men tänk på att förtydliga för dina vänner att du "bygger om", annars kanske de tror att du har blivit >>complete crazy<<. Hur som helst så kan de flesta "objekten" visas upp såsmåning som någonting fint. Jämförbart med en ny lägenhet du renoverat kommer du att tröttna på din klenod och dumpa honom/henne. Som med allt annat är det mycket roligare att ta sig till toppen på berget än att sedan sitta där...
Jordbävningens Offer
Ikväll satt jag och tittade på galan för jordbävningens offer. Många tankar kom upp i mitt huvud. Vissa för att grubblas på i evigheter medan andra bara för att tänka till lite på just för stunden.
En sak som definitivt slog mig var något som jag tänk på så många gånger tidigare, men som framgick mycket tydligt ikväll: Hur vi behandlar vår Kungafamilj.
Malou von Siwerts, som förövrigt gjorde ett mycket bra jobb hade tre "gäster" i soffan, två herrar och Kronprinsessan Vicoria. När hon talade med herrarna kändes allt väldigt korrekt men på ett naturligt sätt. När hon senare vände sig till Kronprinsessan var det just det hon sa; KRONPRINSESSAN!!
Hur känner Kronprinsessan inför det här? Vad tycker Kronprinsessan om det här?
När det nu gäller något så här pass viktigt som att rädda liv och hjälpa människor till ett bättre liv kan iallafall jag tycka att vi kanske borde fokusera på annat än att tilltala vår Kungafamilj på ett korrekt sätt. Allting tappade sin innebörd, det enda man hörde var just det där fjorton bokstäver långa ordet; KRONPRINSESSAN. Dessutom tror jag om sanningen ska fram att Kronprinsessan inte bryr sig särskilt mycket om man nämner henne vid titel eller namn. Den "regeln" är nog mycket viktigare för vissa andra (inga namn/titlar nämnda) Förövrigt måste jag tillägga att galan var ett mycket bra intiativ från tv4.
En ide fick jag dessutom, om alla hushåll hade en liten sparbössa ståendes på vardagsrumsbordet, där man stoppade mynt man hade över, skulle det bli en hel del pengar till slut.
Därför fixade jag genast iordningen en egen bössa och ställde på mitt bord, där jag mer eller mindre tvingade mina vänner att lägga ett bidrag. När min lilla insamling är "färdig" ska jag gå och sätta in pengarna på postgirot som angavs på tv4. För tillsammans kan vi alla göra något.
Men det här kan man göra även om det inte har hänt någon stor olycka. Att hjälpa sina medmänniskor är något varje man och kvinna ska känna är en del av sin vardag. Det behöver inte vara mycket, ibland kan ett leende räcka för att rädda en annan människas dag...
En sak som definitivt slog mig var något som jag tänk på så många gånger tidigare, men som framgick mycket tydligt ikväll: Hur vi behandlar vår Kungafamilj.
Malou von Siwerts, som förövrigt gjorde ett mycket bra jobb hade tre "gäster" i soffan, två herrar och Kronprinsessan Vicoria. När hon talade med herrarna kändes allt väldigt korrekt men på ett naturligt sätt. När hon senare vände sig till Kronprinsessan var det just det hon sa; KRONPRINSESSAN!!
Hur känner Kronprinsessan inför det här? Vad tycker Kronprinsessan om det här?
När det nu gäller något så här pass viktigt som att rädda liv och hjälpa människor till ett bättre liv kan iallafall jag tycka att vi kanske borde fokusera på annat än att tilltala vår Kungafamilj på ett korrekt sätt. Allting tappade sin innebörd, det enda man hörde var just det där fjorton bokstäver långa ordet; KRONPRINSESSAN. Dessutom tror jag om sanningen ska fram att Kronprinsessan inte bryr sig särskilt mycket om man nämner henne vid titel eller namn. Den "regeln" är nog mycket viktigare för vissa andra (inga namn/titlar nämnda) Förövrigt måste jag tillägga att galan var ett mycket bra intiativ från tv4.
En ide fick jag dessutom, om alla hushåll hade en liten sparbössa ståendes på vardagsrumsbordet, där man stoppade mynt man hade över, skulle det bli en hel del pengar till slut.
Därför fixade jag genast iordningen en egen bössa och ställde på mitt bord, där jag mer eller mindre tvingade mina vänner att lägga ett bidrag. När min lilla insamling är "färdig" ska jag gå och sätta in pengarna på postgirot som angavs på tv4. För tillsammans kan vi alla göra något.
Men det här kan man göra även om det inte har hänt någon stor olycka. Att hjälpa sina medmänniskor är något varje man och kvinna ska känna är en del av sin vardag. Det behöver inte vara mycket, ibland kan ett leende räcka för att rädda en annan människas dag...
