johnvalencia

Måndag morgon, suck....Men jag var tvungen att gå upp och äta frukost kl 9.30. Sedan var det dags att göra sig iordning för ett möte med en fotograf kl 12. Efter mötet var det bara att snabbt ta sig till skolan och genomlida en fantasy make. Jobbade med Solfrid och gjorde om henne till Skäggiga Damen. Blev rätt nöjd faktiskt trots att det inte riktigt var min grej. Efter skolan tog jag tunnis till Hötorget och mötte upp kusin med vänner. Vi åt en god middag på Kungshallen och skvallrade, precis som det ska vara. Nu sitter jag på hotellet igen och funderar på hur mitt liv ser ut och hur jag vill ha det. Längtar hem som bara den, vill vara med folk jag tycker om, inte med Svetlana, Kyoto, Marina och allt vad alla städerskor på hotellet heter. Men nu är det mindre än 5 veckor kvar och jag ska visa att motgång kan vändas till framgång. Jag kanske har fått en hel del gratis i livet, men även jag inser värdet av att jobba sig till saker tro det eller ej. Och det här måste jag göra själv. Pernilla Wiberg lärde mig en gång; "Man kan leda hästen till vattnet, men dricka måste den göra själv".....

Fredag kväll efter skolan gav jag mig iväg till Centralen för att åka hem till kära Motala. Väl framme hos mina föräldrar, som blev min bas för helgen, hann jag slänga i mig lite mat. Sedan åkte jag ner på stan och träffade Sophia, Petra & Maria för en nykter men mysig kväll på Hugo. Klockan 02.01 fick jag ett samtal från en "förbisedd" 24-åring som undrade varför jag "glömde" berätta för honom att jag var hemma. Dagen efter började bra, jag tittade på OS med min familj. Ännu ett svenskt guld. Senare på kvällen hann jag med ett besök hos min underbara väninna på Änggatan. Det är alltid betryggande att vara med sina nära och kära. Klockan 19.10 dunkade jag in hos Bengan för att se melodifestivalen. Kanon med Kicki & Magnus...! Sanna som precis kommit hem från Thailand var brunare än någonsin, vilken lyster - såå U15. Kvällen tillbringades på Hugo igen med mänger av Red Bull. Klockan 23.30 råkade samme 24-åring hitta mig trots tappra försök att gömma mig under ett bord. Men okej han skötte sig okej och var värd lite socialt umgänge. Dessutom gav han mig någonting att fundera på, kanske dags att tänka om. Hur som helst 02.10 var det dags att säga hej då och börja sakna varandra. Men snart ses vi igen. 5 veckor kvar, nedräkning från nu....Saknar massor(!!)

I morse bestämde jag mig, här ska gås ner i vikt. När jag kom till Stockholm vägde jag omkring 60 kilo till min 175 centimeter långa kropp. Nu 5 veckor senare väger jag en hel del mer. Problemet ser ut som så att jag har fått en hård kula på magen som jag inte vill ha. Har levt på skräpmat/snabbmat nu i flera veckor och det visar sig så småningom på kroppen. När jag gick till Burger King för att äta i början köpte jag 1 meal, nu har det blivit 2 xxl meal varje gång. Jag har liksom succesivt töjt ut min magsäck som gör att jag kräver mer mat men blir hungrig lika fort igen. Detta måste få ett slut..Nu är det diet som gäller oavsett vad folk än säger. Det värsta jag vet är när folk ska tala om för mig hur jag ska se ut. När jag säger att jag vill gå ner vill jag INTE höra att jag är fin som jag är eller att jag kommer få anorexi. Jag vill vara smalare än "normalt" och låt mig få vara det. Jag har problem med kraftiga personer och låt mig få ha det. Jag är den jag är, låt mig få vara det.....

Måndag kväll, sitter och reflekterar över min dag. Idag på skolan hade vi dragtema. Min bror blev mer eller mindre tvingad att sitta modell för mig. Det hela gick väldigt bra men en aning smärtsamt var det nog. Men vill man vara fin får man lida pin. Efter det så gick vi tillbaka till hotellet och gjort oss iordning för middag. Det aning mindre nyttiga Hard Rock Café blev våran slutdestination. Efter en burgare gjorde jag mig redo för att gå hem och fundera lite över dagen som gått. Tanken slog mig då att jag inte är nöjd med min klass som jag går i. Det finns en tjej i klassen som har gjort mig förbannad en längre tid nu. Alla ni som känner mig vet att jag inte är den som är rädd att säga ifrån. Jag kan bara varna att slutar inte hon med sitt irriterande beteende så kommer i snart att sätta oss ner och reda ut det här, ordentligt...!!!
Imorgon bitti ska jag sitta modell och förvandlas till dragshowartist, spännande men jag vet inte jag passar. Vem vet mitt liv kanske också kan bli lite "Dolce Vita"......

Som jag skrev igår har jag tillbringat hela min helg på Stockholmsmässan och jag har njutit varje sekund jag stått nedanför catwalken och sett upp på alla dessa unga, långa, smala skönheter. Men många av tjejerna och en del av killarna är väldigt smala. De balanserar på gränsen mellan att vara friska och att vara sjuka. Själv kan jag njuta av att se höftbenen sticka fram i deras vackra klänningar, medan andra ryggar tillbaka av avsky. Alla har vi olika syn på kroppar och ideal.
Något som har funnits på mångas läppar den senaste tiden är Nicole Richies kraftiga viktminskning. Vissa menar att hon har fått viss stil men ser osund ut, andra anser att hon behövde gå ner och samtidigt intresserade sig för mode - två flugor i en smäll(!) Själv tycker jag att detta var det bästa som kunde hända henne. Hon är smal, snygg och ser lyckligare ut än på länge. Det tycker jag är viktigt att poängtera...
Men ibland kan jag fråga mig själv; Är det fel på mig? Är jag för inne på anorexilook?
Gör jag folk sjuka? Är jag själv sjuk? Jag vet inte...
Men jag vet iallafall en sak; Alla tycker olika och kommer alltid att göra. För smaken är som baken....delad

Som makeup-artist har man en hel del förmåner; man får utlopp för sin kreativitet dagligen, höra skvaller från kändisarna man sminkar. Dessutom ett otroligt spännande och inflytelserikt kontaktnät. Idag har jag varit på Stockholmsmässan och sminkat modellerna till rookie delen. Där fick jag träffa de tjejer och killar som en dag kanske tar över den svenska modellvärlden. Vem vet vad som väntar alla dessa unga skönheter i jakten på de stora kontrakten. En sak som är säker är att deras matvanor numer är begränsade, om dom ens äter alls. För det var nu när jag kom riktigt nära modellerna och verkligen tog i dem, som jag insåg hur smala dom egentligen är. Men är du inte smal nog är din karriär över, kanske innan den knappt har börjat. Då förstår man hur vanligt det är med anorexi i modellernas värld.  Många är de tjejer och killar som svälter sig själva för att nå toppen. Personligen har jag inga problem med vare sig "thin is in" eller "heroin chic" men man måste förstå att det bara är namn på en look inte en livsstil. Många som bantar påstår sig ha kontroll över viktnedgången, men icke sa nicke, en mindre vacker dag ligger de inlagda på exklusiva privatkliniker och kämpar för sina liv. Tänk på det nästa gång du ser en modell som inte ler trots att han eller hon har allt man kan önska sig. De vet att de långsamt gräver sin egen grav och kan inte att stoppa det.... 

Alla människor som inte är nomader har vanligtvis en fast plats som dom kallar sitt hem. Mitt hem ligger vanligtvs i en medelstor stad i vårat avlånga land. Men för tillfället är jag bosatt på ett hotell i centrala Stockholm. Här ska jag bo under min några månader långa make up artist utbildning. Till saken hör att jag inte kände någon sedan tidigare här uppe. Så man kan säga att jag var helt ensam bland hundra tusentals andra innvånare. Helt anonym, för första gången sedan jag insåg värdet i uppmärksamhet. Som en högst social person har jag vissa svårigheter att vara helt ensam. Då tänker säkerligen folk att det bara är att ge sig ut och leta nya bekantskaper, men det är inte alltid är så enkelt. När man är helt ny är det inte alltid så enkelt att bli insläppt i ett redan "fullsatt" gäng. Alltid finns det någon som känner sig hotad och börjar försvara sin position. Hur som helst hade iallafall jag turen att hitta nya vänner på min påbörjade utbildning, vilket gjorde allting mycket mindre komplicerat. För är man redan några stycken har folk tydligen inga problem att ta kontakt, för då är jag troligen inte ute efter att ta deras plats. Vi människor är väldigt revirinriktade på både gott och ont. Vilket än en gång bevisar att vi trots utveckling har en del gemensamt  med våra vänner i djurriket...