johnvalencia

Ända sedan jag var liten har jag lidit av separationsångest. Ångest light kanske skulle vara mer passande då jag knappast förvandlats till ett vrak när jag skiljts någon från. Jag tillhör den skara som behöver ha människor i kulisserna och det tar hårt på mig när de försvinner. För att förklara detta närmare så tenderar jag att passivt fastna för människor som jag egentligen inte känner så väl och när de, säg flyttar från stan, så blir det en komplex situation för mig då vi inte kommer att ses på stan eller ute på kvällarna. De människor jag bara flyktigt pratar med som jag aldrig skulle ringa, det är de som ger mig denna förtvivlan. För som min vän Elin beskrev för mig beror det på att de som är mina äkta vänner kommer alltid finnas kvar vare sig vi bor i olika städer eller länder. Nu när jag verkligen vill flytta är det just detta som delvis håller mig kvar. Kommer jag förlora någon som jag annars kunde haft kvar? Åh det här är så tragiskt...

I slutet av varje veckas Sofis Mode kan man läsa en krönika av modellen Annika Marklund. Denna vecka väljer hon att ägna en hel sida åt att berätta om sin besvikelse över Linda Skugge som en gång var hennes förebild. Ja vet inte om jag tycker att det är bra eller mindre bra att dissa någon i en krönika i en av Sveriges bäst säljande kvällsbilagor (det når iallafall ut), men det är nog tur att inte jag har en större offentlig blogg för oj vad osams jag skulle bli med alla med tanke på mina extrema åsikter om allt....
           
            Foto: Annika Marklund

Jag vaknade upp liggande över ett galler på ett varmluftsutblås mitt på plattan i vår ärade huvudstad. Jag var frusen långt in i märgen och mitt huvud värkte något så fruktansvärt, det kändes som om någon stod och tryckte in istappar i min arma knopp. Hade jag kunnat slita bort huvudet från kroppen så hade jag gjort det med mina bara händer, allt för att bli kvitt smärtan. Min mun, som var lika torr som ökensand, och mina torra sönderspruckna läppar skvallrade om att jag kanske hade druckit lite för mycket för mitt eget bästa föregående kväll. Jag minns att jag trillade in på LION BAR bara för att ta några kalla öl efter jobbet innan jag skulle gå hem till min ensamma etta med kokvrå. Men uppenbarligen så hade "några öl" givit mersmak och väl där brukar det bara sluta på ett sätt för mig. Jag förstår bara inte hur jag kunde ha gått ned för räkning på plattan med tanke på att den ligger cirka två kilometer från den pub jag hade besökt. Vad hände egentligen, hur tog jag mig dit? Den gåtan kommer nog att för mig förbli olöst då det knappast verkade finnas några vittnet till min misär. När jag nu började återfå mitt medvetande så förstod jag att det inte var någon som tryckte in istappar i mig, utan att det var förbipasserande människor som kastade mynt på mig. I takt med småkronornas klirr hörde jag kommentarer som;
 - Stackars krake!
- Måste sådana som han ligga där och skräpa ned våra gator?
Jag satte mig upp och gned min arma nacke fram och tillbaka, den verkade ha tagit mycket stryk under natten. Sedan plockade jag upp mynten som låg spridda omkring mig, där efter gjorde jag ett första tappert försök till att komma på fötter. Väl uppe på mina rangliga ben så var det första jag såg en byggnad med en gigantisk stjärna på väggen, då först insåg jag att julen stod för dörren.

Att tomten ska besöka mig i år, fyrtioåtta år senare, är knappast något som jag är beredd att sätta några större pengar på. Jag bär nog omkring på varenda last som kan tänkas och jag har levt en herrans massa år utan att gjort ett enda vettigt dagsverke. Levt från dag till dag, månad efter månad, år efter år. Jag har inte gjort ett enda rätt i hela mitt liv och för att lyckas med det krävs det en hel del skicklighet. Min tid börjar nu rinna ut, det behöver man inte ha något sjätte sinne för att inse. Och bara att jag har kommit så här långt i livet borde vara ett slags rekord i sig. Om det inte vore för att min fru hade tagit mig under sina vingars skugga så hade jag nog sjunkit ned i djupets avgrund för länge sedan. Jag skulle ha slutat som något slags förstasidesstoft i kvällspressen där man kunnat läsa:
                             "Känd Dramatenskådespelare hittad död i snödriva".

Nu gäller det att jag tar vara på de dagar jag har kvar. Varje dag skall levas fullt ut, varje dag skall räknas. Jag ska börja med att gå och köpa en riktigt fin julklapp till min älskade själsfrände. Efter alla dessa år som vi nu har hängt ihop så glittrar hon fortfarande starkare än alla ädelstenar tillsammans. Hon lyser starkare än den klaraste stjärnan och det finns ingen gåva jag kan ge henne som motsvarar hennes skönhet - men jag ska iallafall försöka....

GOD JUL

PS. Jag vill också passa på att önska en riktigt god jul till John Valencia att ha någon som ställer upp lika mycket som du är få förunnat. Jag är stolt över att kalla dig min vän.

MR XXX

Dagens Hiss: Vänner. Man underskattar alltid känslan av äkta vänner.

Dagens Diss: Motala som stad. Jag trivs otroligt bra här och det är just det som får mig att bo kvar. Men ikväll har jag börjat tveka. Elin och jag ville ta en fika vid 17:30 tiden, men det var helt omöjligt. Hugo öppnade inte förrän 21.00 igen (vad är det?) och det kändes lite väl sent just då. Det fick en vända hem till mig och en McFlurry på McDonalds vid 20.15 tiden i väntan på den kaffe som sedan aldrig kom...
...för när vi 21.04 återigen kände på Hugos dörrar var de fortfarande låsta. Nu är jag officiellt trött på Motala och vill mer än gärna flytta.

              
                                  Sannas klänning kommer från Gina Tricot.

Dagens Hiss: Jag är ett stort fan av liknelser, metaforer, talesätt och ordspråk. Idag hittade jag en ny fras jag kom att uppskatta. Vi är alla borttappade nycklar som någonstans har någon vi passar med.

Dagens Diss: Tänk vad det lätt det skulle vara om jag hette Carrie Bradshaw och kunde leverera några rader till ett framstående magasin och sedan kvittera ut en check som gav mig möjligheten att gå loss ordentligt inne hos Nathalie Schuterman. Just nu är det på tok för mycket jag vill ha...
             

Jag har ett stort problem med att läsa texter som inte är grammatiskt korrekta. Läser jag en bok eller ett magasin där det smugit sig in ett stavfel stannar jag upp, analyserar och ifrågasätter hur det har passerat korrekturläsaren förbi. Jag är väl medveten om att min blogg knappast är felfri den heller, men jag är inte en professionell skribent (än). Jag har flera vänner och bekanta med bloggar som jag gärna vill läsa, men vissa av dem skriver så illa att jag inte mentalt orkar ta mig igenom deras datoriserade dagböcker. Jag vet att jag är tragisk. men jag är också väldigt ärlig. Jag hade kunnat skriva ut namn men det hade att vara f ö r ärlig.....
                     

När tvillingarna Olsen var och signerade sin bok på Barnes & Noble i New York var det under strikta former. Bland annat krävde de att autografjägarna inte bara köpte en bok utan också bar ett B&N armband. Väl framme svarade vare sig Ashley eller MaryKate på frågor utan skrev bara i böckerna under tystnad. Skulle någon mot förmodan våga sig på ett foto beslag tog en av vakterna genast dennes kamera. Hrm, detta är inte min bild av dem och nu blev jag litet besviken.
             

Jag har insett att när jag jobbar helg så hinner jag inte blogga alls på samma sätt som annars. Igår jobbade jag 12-21.15 och idag 10.40-22.15. Imorgon är det 10.00-22.15 så den här helgen får ni leva med mina högst sporadiska uppdateringar. Kanske borde jag jobba ännu mindre, men då måste jag få ut mer av mitt bloggande. ...

Idag är det tydligen Lucia. När man blir lite äldre firas det inte alls på samma sätt. Man klär inte ut sig till pepparkaksgubbe, man mår inte dåligt efter att ha varit ute - nej nu är allt detta förbi. Just nu sitter jag på jobbet och tänker lite på vår gamle hund Rex som skulle ha blivivt 12 år idag. Ikväll skall en stor del av personalstyrkan fira vår vaktmästares release för hans nya skiva. Själv kommer jag stå ensam i förbutiken till 22.00, men vad gör det? Det är snarare bra övning för mig att vara helt själv....
               

Hemma hos John Valencia råder det just nu en annan typ av kris. Var ska jag lägg alla julklapparna fram till den 24:e? Dessutom kära läsare är detta inte allt, jag har en del oinslaget och än mer oinhandlat. Det är tur att jag har en stor lägenhet så jag kan placera lite paket här och var. Nej nu behöver jag mat innan jag ger mig ut på stan för att fortsätta.
               

Idag har jag hittat den perfekta julklappen till mig. Jag har visserligen redan en likadan i blått men den har jag egentligen en annan ägare - mother. Se bara här hur mycket jag trivs i den.
           
           
           
           

                               Don´t take it away from me.....

- Luciatåget har bestämt att de ville ha ett traditionellt tåg. Lucia var en kvinna och ska vara en kvinna. Men om samhället ändrar sig på den punkten är inte jag främmande för att göra det också, säger Birgitta Wessman, Södra skolans rektor.