johnvalencia

                  Detta inlägg är ren reklam, dock med en personlig åsikt.

Idag tog jag med mig min kollega Erik på ett litet varv i bilen. Vi skulle åka och hälsa på några säljare och lämna fram ett förslag på några tryck. Vi började naturligtvis hos Profil & Reklam CCH för att prata litet med Christer Högberg. Efter en dryg halvtimma hos honom var vi mer än nöjda och lämnade lokalen med varsina tshirts och stora leenden. Då hade han hunnit visa oss olika modeller och material som fick mig att vilja köpa mer än jag behövde. Men sen har jag som bekant lite problem med min shoppingnerv. Det tyder enligt mig på att Christer:...
1 ...är en bra säljare.
2 ...är mycket kundvänlig.
3 ...har fin kvalitet och ett bra sortiment.

Att jag väljer att anlita Profil & Reklam CCH beror på två saker:
1 ...de är bäst.
2 ...LYEL svarade inte i telefon.
3 ...Grolls hade inte det sortiment jag sökte och inte det kundbemötande jag önskade.
4 ...Icas vanliga tryckeri hade den sämsta växeltelefonist man kan tänka sig.

            

Jag har redan hissat denna lilla goding i min dagliga hiss & diss men hör kommer recensionen. I en lila glasflaska kommer den väldoftande oljan som gör din hud lika spänstig som gummi. För priset av 145:- får du 100ml biodynamiskt framtagen olja som innehåller endast naturliga essenser. Alla ni som inte har provat eller känner till Weleda bör genast uppsöka närmaste återförsäljare (helst Maxi) och skaffa er information. Produkterna kan anses dyra vid första anblicken, men du får verkligen vad du betalar för.







.

John Valencia hörde av sig till mig för några dagar sedan, då han berättade att min jävla kåtbock till gubbe hade fått skriva i hans blogg reagerade jag direkt. Jag har nu sett vad han har skrivit om mig och då är det väl inte mer än rätt att jag, som har varit gift med denna herr X i snart 30 år, får säga några sanningens ord om honom. MR XXX kallar han sig visst, men det är bara för att han inte vågar uttala sitt riktiga namn. Men visst, hans mandom är ju inte heller mycket för världen och varje gång som vi ska idka umgänge med varandra så måste jag ha en liten socker bit i min hand för att locka fram den ur sitt ide.

Mitt namn är Marie, och jag har som sagt varit tillsammans med MR XXX väldigt länge och kan honom både utan och innan. Han är verkligen något utöver det vanliga. Vi träffades i vår ungdom, sommaren 1977 under inspelningen av Joseph W Sarno`s film - Kärleksön. Den blev minst sagt en dunderhit, så sommaren efter gjorde vi den nu mera kultförklarade uppföljaren Fäbodjäntan. MR XXX gjorde sin första större filmroller där, och även jag hade väl ett finger med i spelet kan man säga.

Gubben XXX klankar ju ofta ner på mig som ni vet och jag är väl inte heller helt snäll mot honom. Men jag hoppas att ni förstår att vi har väldigt högt till tak hemma hos oss och att ironi är en stark led stjärna i vårt pittoreska hem.

När vi spelade in vår första scen tillsammans så hade vi knappt pratat med varandra, men ändå så visste jag just där och då att jag ville leva resten av mitt liv med honom. Han hade något så fruktansvärt sårbart över sig. Han var som en bortsprungen hundvalp, och även om han ansträngde sig för att se stark och avslappnad ut så kunde jag ändå genomskåda honom. Det märktes att han hade fått sitt hjärta krossat mer än en gång, och hans blå ögon såg oerhört sorgendrabbade ut. Jag minns att han var så nervös när vi skulle göra vår första tagning tillsammans och visst vi ska inte klandra honom. För det är väldigt speciellt när regissören skriker action och kamerorna börjar rullar, hur van man än må vara blir det konstlat. Men jag själv som var lite mer erfaren tog väl hand om honom och gör än idag.

På kvällen senare när kamerorna hade slocknat hade vi en liten fest för att dagens arbete hade gått så bra, och att MR XXX hade som vi säger i branschen, blivit av med svendomen på riktigt. När klockan senare hade passerat midnatt så hade alla andra antingen förlorat medvetandet eller gått och lagt sig, alla utom X och jag. Vi låg kvar i soffan framför den öppna eldstaden och lyssnade till när de sista lågorna kämpade för sin överlevnad innan de förvandlades till glöd och sedan sakta falnade bort. Vi låg tätt intill varandra, och hans ögon lyste likt två stjärnor i natten tittad rakt in i mina. Där var vi, som två bortsprungna kattungar, ensamma och övergivna. Jag klamrade mig fast vid honom och han i mig. Så låg vi i flera timmar, ända tills morgonen började gry. Jag vet inte hur jag ska förklara det här, det kanske låter dumt så jag säger bara som jag kände, jag kunde inte släppa taget om honom av rädsla. Rädsla för att då falla handlöst mot marken, störta rakt ner i avgrunden och krossas mot den kalla betongen. Vi var två oönskade själar som hade funnit varandra i ångestens dimmor och tillsammans skulle vi kämpa oss upp från det mörkaste djupet och stötta varandra sida vid sida genom livet. Jag hade funnit min klippa jag kunde ta skydd vid när det stormar riktigt ordentligt. En klippa som krossar alla vågor.

Min MR XXX

FRUGAN 

Vid köp av de flesta tidningar idag får man någon form av present med på köpet. Visst är det trevligt att bli lockad av DVD:er, böcker, smink eller ett litet parfymprov, men ni ska inte tro att ni får dem på köpet. Oftast prishöjs lösnumren i butik och du som läsare har ingenting att säja till om. Med det menar jag att du tvingas köpa numret dyrare för att få en riktig usel gåva som du kanske inte ens vill ha. Just nu sitter jag och läser senasre numret av In Style och där fick jag se att man i nästa nummer får med en scarf designad av Matthew Williamson, och ni modemedvetna kan nog enkelt lista ut att den är liiite mer värd än ett uselt solpuder du får i tex Solo. Skärpning svenska magasin, skall ni prishöja numren får ni skicka med dyrbarare och trevligare gåvor, annars kan ni lika gärna sluta och låta oss betala för det vi faktiskt vill ha    - er tidning.

Jag förstår mig inte på folk, har aldrig gjort det och kommer heller aldrig att göra det. Om jag ska ge mig på att försöka beskriva mig själv så kan man sammanfatta det med att jag är den där gubben som alltid är på fel plats vid fel tidpunkt. Det spelar ingen roll vad jag än säger eller gör så blir det ändå a l l t i d fel.

Alldeles för ofta så påpekar folk att jag är så otroligt mager.
 -"Äter du ingenting du gubbe", brukar de säga.
Jag svarar alltid då lite bitskt med att;
-"Nää det gör jag inte, jag är konstnär och jag dricker mina middagar".
 Jag vet ju inte vad jag ska säga egentligen, det är väl klart att jag äter, till och med mer än de flesta. Jag kan ju inte rå för att mitt fett förbränns lika fort som Kikki Danielsson drar i sig en kvarter brännvin. Jag är ju född sådan här. Gener är nyckelordet.

Men det roliga är att de som påpekar detta, ofta är väldigt tjocka själva. Med tjocka menar jag inte bara lite runda över höfterna (för sådant gillar vi ju) utan de riktigt smällfeta. De ser ut som några slags träsktroll med har både två och tre hakor som de nästan trampar på när de försöker förflytta sig. Och de äter inte ens någon mat, nej de dricker Naturdiet istället, för det ligger ju såå väldigt rätt i tiden. Då tänker jag ibland att de troligen dricker den där jävla skiten för att de är avundsjuka på mig? Jag försökte att lägga fram mitt resonemang en gång för dem, men fick genast kalla handen.
 "Du har ju inte fattat någonting", sa de. "Hur fan kan du tro att någon skulle vilja se ut som dig din gamle skit".
Där stod jag ensam och övergiven och försökte summera ihop allting. Slutsatsen blev följande; för att vara riktig inne så ska man vara fet med en önskan om att vara smal, men utan att lyckas bli det.

Alltså jag hatar verkligen livet. Jag tycker att det suger så otroligt mycket så ni anar inte. Jag kan inte uppskatta vanliga nöjen som de flesta av er verkar kunna. Säg till exempel när ni är lediga några dagar och då ska roa er riktigt ordentligt, vad gör ni då? Jo ni går ut på krogen för att supa er apraka samtidigt som ni hoppar runt till något som ni kallar för hipp eller hopp. Att gå ut på krogen och dricka anses som något av det roligaste man kan göra som människa. Alltså vi har nu gått på denna jord i flera tusen år och drickandet har alltid legat överst på nöjeslistan. Kan vi inte snart komma på något annat? Tänk på mig som tar ett par stadiga järn dagligen, jag har lördag hela veckan men jag är inte ett dugg lyckligare för det. Det är ofta sådana som jag ni snubblar över nere i tunnelbanan och tänker, tragiska jävel som inte kan ta tag i sitt liv. Snälla var inte så snabba att döma. Gränsen mellan succé och tragedi är hårfin. Jag lever i marginalerna, ett slags ingenmansland och bara väntar på att trilla över. Att jag inte har gjort det än har jag min klippa till hustru att tacka för. Mitt allt. Jag ska nog nu gå och ge henne några centimeter tacksamhet om ni fattar.

MR XXX   

Jag får många gånger höra att jag är rätt så okänslig. Många tror att jag inte har några känslor över huvud taget. Det är inte sant, jag gömmer dem bara väldigt djupt och väl. Men det roliga är att de människor som säger detta ser ofta sig själva som trevliga och sympatiska personer som värnar om sina nära och kära. Resten skiter de fullständigt i. För det är nämligen just de som sitter med en påse chips och en cocacola och kiknar av skratt framför Idol Audition Turnén. Programmet där den coola juryn sitter och skryter om hur otroligt duktiga de är på att hitta nya stjärnor.

Visst det kan ju vara rolig, och jag själv som är en riktigt kall jävel tycker ju också att det är skitkul. Jag ser verkligen upp till den så kallade juryn. Alltså vilka fina och tuffa människor som säger exakt vad de tycker och tänker. Säg till exempel när det kommer in en tjej som just fyllt sexton år och är så nervös att hon knappt kan prata, då sitter de där i sina mjuka stolar med iskalla blickar. För att hon ska kunna berätta vilken låt hon ska sjunga tvingas hon stå och samla mod i flera minuter innan hon slutligen stammar fram:
-"Ffffångad av en stormvind", samtidigt som hon stirrar med blicken i golvet och är helt likblek i ansiktet. När hon sen väl börjar sjunga så låter det allt annat än vackert. Men det beror kanske mest på att hon är så nervös och osäker. Folket hemma i tevesofforna börjar riktig att gotta sig åt henne när hon nästan är gråtfärdig av nervositet.
Hahaha här har vi ett lätt byte att sätta tänderna i tänker juryn, och istället för att säga åt henne att sluta så börjar de att sjunga med och knäppa med fingrarna i takt med sången. Detta bara för att göra förnedringen total och vrida kniven ännu ett varv. Sedan sitter de och skrattar åt henne tills en av de manliga jurymedlemmarna fattar mod och säger:
 -"Försvinn här ifrån, du är den mest obegåvade person jag har träffat. Ta och banta lite också din tjockis".

Alltså shiit vilken stake den killen måste ha. Han trycker inte bara ner henne i skiten utan spottar även på henne när hon är som mest sårbar. Det känns helt underbart att se. Sen som avslutning kommer också lilla tönten Peter Jihde och spottar ur sig någon klämkäck kommentar som:
-"Ja alla är inte skapta till att bli stjärnor, nu fick hon allt gå hem med svansen mellan benen."

Men är denna jury verkligen så duktiga på att hitta stjärnor? Jag skulle nog snarare vilja kalla dem för dagsländor. Det finns väl knappt någon som minns vem som vann förra året? Alltså vinner man Idol så betyder ju det oftast att deras karriärer är över innan den ens har börjat. Fjolårets vinnare Marie Picasso är ju mer känd för att sitta och lipa i kvällspressen för att Bert Karlsson tycker att hon är tjock, än för att hon kan sjunga. Finns det någon som minns en enda låt med henne? Och föresten du Bert Karlsson, vad är det egentligen för fel på dig? Hur kan du säger att hon är tjock? Det är något av det dummaste jag har hört, hon har precis lagom med hull på höfterna och hennes bröst är närmast gudomliga. Du ska inte behöva be om ursäkt för att du är sexig Marie!

Ps. jag vill bara säga att jag har varit lite ironisk i detta inlägg. Idol gör mig spyfärdig och jag skäms över att kalla mig själv för människa.

MR XXX
              

Om du skulle vara sugen på att ha en stor bild på Marilyn Monroe hemma i ditt hushåll har jag en kompis som säljer en riktigt snygg vikvägg på Tradera. Väggen är tyvärr lite för stor för honom att behålla men kanske har just du lite extra plats för en stor ikon??
             

Nu är det dags för det franska lyxhuset att anlita ännu en superkändis till sina kampanjer. Gamle Bond-skådespelaren Sean Connery lutar sig tillbaka mot en träpåle på sin hem-ö Bahamas, här förevigad av überfotografen Annie Leibovitz med en monogrambeprydd Waterproof Keepal mellan benen. "Core Values Ad Campaign" är namnet på kampanjen och jag vädrar succé. Men hur är det med Mr Connerys högt ärade rykte? Har han sålt sig för billigt månne?

Foto: Lous Vuitton