johnvalencia

Idag när jag vaknade hade jag en sådan träningsvärk att jag inte ens kunde resa mig till en början. Jag tror nog att jag överskattade min kropp igår under träningspasset. Väl på jobbet var jag tvungen att sätta mig i ett mindre trevligt möte, men någon måste göra det. Det kan ibland vara skönt att inse var man har vem...

When I woke up this morning I couldn´t belive the pain in my body. I think I must have been a little to optimistic about my workout yesterday. When I finally got to work I had to deal with some unpleasant things, but someone had to do it. After all it can be pretty good to know who to rely on or who to not....
                        

Ända sedan jag var liten har jag lidit av separationsångest. Ångest light kanske skulle vara mer passande då jag knappast förvandlats till ett vrak när jag skiljts någon från. Jag tillhör den skara som behöver ha människor i kulisserna och det tar hårt på mig när de försvinner. För att förklara detta närmare så tenderar jag att passivt fastna för människor som jag egentligen inte känner så väl och när de, säg flyttar från stan, så blir det en komplex situation för mig då vi inte kommer att ses på stan eller ute på kvällarna. De människor jag bara flyktigt pratar med som jag aldrig skulle ringa, det är de som ger mig denna förtvivlan. För som min vän Elin beskrev för mig beror det på att de som är mina äkta vänner kommer alltid finnas kvar vare sig vi bor i olika städer eller länder. Nu när jag verkligen vill flytta är det just detta som delvis håller mig kvar. Kommer jag förlora någon som jag annars kunde haft kvar? Åh det här är så tragiskt...

Jag har ett stort problem med att läsa texter som inte är grammatiskt korrekta. Läser jag en bok eller ett magasin där det smugit sig in ett stavfel stannar jag upp, analyserar och ifrågasätter hur det har passerat korrekturläsaren förbi. Jag är väl medveten om att min blogg knappast är felfri den heller, men jag är inte en professionell skribent (än). Jag har flera vänner och bekanta med bloggar som jag gärna vill läsa, men vissa av dem skriver så illa att jag inte mentalt orkar ta mig igenom deras datoriserade dagböcker. Jag vet att jag är tragisk. men jag är också väldigt ärlig. Jag hade kunnat skriva ut namn men det hade att vara f ö r ärlig.....
                     

När tvillingarna Olsen var och signerade sin bok på Barnes & Noble i New York var det under strikta former. Bland annat krävde de att autografjägarna inte bara köpte en bok utan också bar ett B&N armband. Väl framme svarade vare sig Ashley eller MaryKate på frågor utan skrev bara i böckerna under tystnad. Skulle någon mot förmodan våga sig på ett foto beslag tog en av vakterna genast dennes kamera. Hrm, detta är inte min bild av dem och nu blev jag litet besviken.
             

Jag har insett att när jag jobbar helg så hinner jag inte blogga alls på samma sätt som annars. Igår jobbade jag 12-21.15 och idag 10.40-22.15. Imorgon är det 10.00-22.15 så den här helgen får ni leva med mina högst sporadiska uppdateringar. Kanske borde jag jobba ännu mindre, men då måste jag få ut mer av mitt bloggande. ...

Idag är det tydligen Lucia. När man blir lite äldre firas det inte alls på samma sätt. Man klär inte ut sig till pepparkaksgubbe, man mår inte dåligt efter att ha varit ute - nej nu är allt detta förbi. Just nu sitter jag på jobbet och tänker lite på vår gamle hund Rex som skulle ha blivivt 12 år idag. Ikväll skall en stor del av personalstyrkan fira vår vaktmästares release för hans nya skiva. Själv kommer jag stå ensam i förbutiken till 22.00, men vad gör det? Det är snarare bra övning för mig att vara helt själv....