johnvalencia

Jag vaknade upp liggande över ett galler på ett varmluftsutblås mitt på plattan i vår ärade huvudstad. Jag var frusen långt in i märgen och mitt huvud värkte något så fruktansvärt, det kändes som om någon stod och tryckte in istappar i min arma knopp. Hade jag kunnat slita bort huvudet från kroppen så hade jag gjort det med mina bara händer, allt för att bli kvitt smärtan. Min mun, som var lika torr som ökensand, och mina torra sönderspruckna läppar skvallrade om att jag kanske hade druckit lite för mycket för mitt eget bästa föregående kväll. Jag minns att jag trillade in på LION BAR bara för att ta några kalla öl efter jobbet innan jag skulle gå hem till min ensamma etta med kokvrå. Men uppenbarligen så hade "några öl" givit mersmak och väl där brukar det bara sluta på ett sätt för mig. Jag förstår bara inte hur jag kunde ha gått ned för räkning på plattan med tanke på att den ligger cirka två kilometer från den pub jag hade besökt. Vad hände egentligen, hur tog jag mig dit? Den gåtan kommer nog att för mig förbli olöst då det knappast verkade finnas några vittnet till min misär. När jag nu började återfå mitt medvetande så förstod jag att det inte var någon som tryckte in istappar i mig, utan att det var förbipasserande människor som kastade mynt på mig. I takt med småkronornas klirr hörde jag kommentarer som;
 - Stackars krake!
- Måste sådana som han ligga där och skräpa ned våra gator?
Jag satte mig upp och gned min arma nacke fram och tillbaka, den verkade ha tagit mycket stryk under natten. Sedan plockade jag upp mynten som låg spridda omkring mig, där efter gjorde jag ett första tappert försök till att komma på fötter. Väl uppe på mina rangliga ben så var det första jag såg en byggnad med en gigantisk stjärna på väggen, då först insåg jag att julen stod för dörren.

Att tomten ska besöka mig i år, fyrtioåtta år senare, är knappast något som jag är beredd att sätta några större pengar på. Jag bär nog omkring på varenda last som kan tänkas och jag har levt en herrans massa år utan att gjort ett enda vettigt dagsverke. Levt från dag till dag, månad efter månad, år efter år. Jag har inte gjort ett enda rätt i hela mitt liv och för att lyckas med det krävs det en hel del skicklighet. Min tid börjar nu rinna ut, det behöver man inte ha något sjätte sinne för att inse. Och bara att jag har kommit så här långt i livet borde vara ett slags rekord i sig. Om det inte vore för att min fru hade tagit mig under sina vingars skugga så hade jag nog sjunkit ned i djupets avgrund för länge sedan. Jag skulle ha slutat som något slags förstasidesstoft i kvällspressen där man kunnat läsa:
                             "Känd Dramatenskådespelare hittad död i snödriva".

Nu gäller det att jag tar vara på de dagar jag har kvar. Varje dag skall levas fullt ut, varje dag skall räknas. Jag ska börja med att gå och köpa en riktigt fin julklapp till min älskade själsfrände. Efter alla dessa år som vi nu har hängt ihop så glittrar hon fortfarande starkare än alla ädelstenar tillsammans. Hon lyser starkare än den klaraste stjärnan och det finns ingen gåva jag kan ge henne som motsvarar hennes skönhet - men jag ska iallafall försöka....

GOD JUL

PS. Jag vill också passa på att önska en riktigt god jul till John Valencia att ha någon som ställer upp lika mycket som du är få förunnat. Jag är stolt över att kalla dig min vän.

MR XXX

John Valencia hörde av sig till mig för några dagar sedan, då han berättade att min jävla kåtbock till gubbe hade fått skriva i hans blogg reagerade jag direkt. Jag har nu sett vad han har skrivit om mig och då är det väl inte mer än rätt att jag, som har varit gift med denna herr X i snart 30 år, får säga några sanningens ord om honom. MR XXX kallar han sig visst, men det är bara för att han inte vågar uttala sitt riktiga namn. Men visst, hans mandom är ju inte heller mycket för världen och varje gång som vi ska idka umgänge med varandra så måste jag ha en liten socker bit i min hand för att locka fram den ur sitt ide.

Mitt namn är Marie, och jag har som sagt varit tillsammans med MR XXX väldigt länge och kan honom både utan och innan. Han är verkligen något utöver det vanliga. Vi träffades i vår ungdom, sommaren 1977 under inspelningen av Joseph W Sarno`s film - Kärleksön. Den blev minst sagt en dunderhit, så sommaren efter gjorde vi den nu mera kultförklarade uppföljaren Fäbodjäntan. MR XXX gjorde sin första större filmroller där, och även jag hade väl ett finger med i spelet kan man säga.

Gubben XXX klankar ju ofta ner på mig som ni vet och jag är väl inte heller helt snäll mot honom. Men jag hoppas att ni förstår att vi har väldigt högt till tak hemma hos oss och att ironi är en stark led stjärna i vårt pittoreska hem.

När vi spelade in vår första scen tillsammans så hade vi knappt pratat med varandra, men ändå så visste jag just där och då att jag ville leva resten av mitt liv med honom. Han hade något så fruktansvärt sårbart över sig. Han var som en bortsprungen hundvalp, och även om han ansträngde sig för att se stark och avslappnad ut så kunde jag ändå genomskåda honom. Det märktes att han hade fått sitt hjärta krossat mer än en gång, och hans blå ögon såg oerhört sorgendrabbade ut. Jag minns att han var så nervös när vi skulle göra vår första tagning tillsammans och visst vi ska inte klandra honom. För det är väldigt speciellt när regissören skriker action och kamerorna börjar rullar, hur van man än må vara blir det konstlat. Men jag själv som var lite mer erfaren tog väl hand om honom och gör än idag.

På kvällen senare när kamerorna hade slocknat hade vi en liten fest för att dagens arbete hade gått så bra, och att MR XXX hade som vi säger i branschen, blivit av med svendomen på riktigt. När klockan senare hade passerat midnatt så hade alla andra antingen förlorat medvetandet eller gått och lagt sig, alla utom X och jag. Vi låg kvar i soffan framför den öppna eldstaden och lyssnade till när de sista lågorna kämpade för sin överlevnad innan de förvandlades till glöd och sedan sakta falnade bort. Vi låg tätt intill varandra, och hans ögon lyste likt två stjärnor i natten tittad rakt in i mina. Där var vi, som två bortsprungna kattungar, ensamma och övergivna. Jag klamrade mig fast vid honom och han i mig. Så låg vi i flera timmar, ända tills morgonen började gry. Jag vet inte hur jag ska förklara det här, det kanske låter dumt så jag säger bara som jag kände, jag kunde inte släppa taget om honom av rädsla. Rädsla för att då falla handlöst mot marken, störta rakt ner i avgrunden och krossas mot den kalla betongen. Vi var två oönskade själar som hade funnit varandra i ångestens dimmor och tillsammans skulle vi kämpa oss upp från det mörkaste djupet och stötta varandra sida vid sida genom livet. Jag hade funnit min klippa jag kunde ta skydd vid när det stormar riktigt ordentligt. En klippa som krossar alla vågor.

Min MR XXX

FRUGAN 

Jag förstår mig inte på folk, har aldrig gjort det och kommer heller aldrig att göra det. Om jag ska ge mig på att försöka beskriva mig själv så kan man sammanfatta det med att jag är den där gubben som alltid är på fel plats vid fel tidpunkt. Det spelar ingen roll vad jag än säger eller gör så blir det ändå a l l t i d fel.

Alldeles för ofta så påpekar folk att jag är så otroligt mager.
 -"Äter du ingenting du gubbe", brukar de säga.
Jag svarar alltid då lite bitskt med att;
-"Nää det gör jag inte, jag är konstnär och jag dricker mina middagar".
 Jag vet ju inte vad jag ska säga egentligen, det är väl klart att jag äter, till och med mer än de flesta. Jag kan ju inte rå för att mitt fett förbränns lika fort som Kikki Danielsson drar i sig en kvarter brännvin. Jag är ju född sådan här. Gener är nyckelordet.

Men det roliga är att de som påpekar detta, ofta är väldigt tjocka själva. Med tjocka menar jag inte bara lite runda över höfterna (för sådant gillar vi ju) utan de riktigt smällfeta. De ser ut som några slags träsktroll med har både två och tre hakor som de nästan trampar på när de försöker förflytta sig. Och de äter inte ens någon mat, nej de dricker Naturdiet istället, för det ligger ju såå väldigt rätt i tiden. Då tänker jag ibland att de troligen dricker den där jävla skiten för att de är avundsjuka på mig? Jag försökte att lägga fram mitt resonemang en gång för dem, men fick genast kalla handen.
 "Du har ju inte fattat någonting", sa de. "Hur fan kan du tro att någon skulle vilja se ut som dig din gamle skit".
Där stod jag ensam och övergiven och försökte summera ihop allting. Slutsatsen blev följande; för att vara riktig inne så ska man vara fet med en önskan om att vara smal, men utan att lyckas bli det.

Alltså jag hatar verkligen livet. Jag tycker att det suger så otroligt mycket så ni anar inte. Jag kan inte uppskatta vanliga nöjen som de flesta av er verkar kunna. Säg till exempel när ni är lediga några dagar och då ska roa er riktigt ordentligt, vad gör ni då? Jo ni går ut på krogen för att supa er apraka samtidigt som ni hoppar runt till något som ni kallar för hipp eller hopp. Att gå ut på krogen och dricka anses som något av det roligaste man kan göra som människa. Alltså vi har nu gått på denna jord i flera tusen år och drickandet har alltid legat överst på nöjeslistan. Kan vi inte snart komma på något annat? Tänk på mig som tar ett par stadiga järn dagligen, jag har lördag hela veckan men jag är inte ett dugg lyckligare för det. Det är ofta sådana som jag ni snubblar över nere i tunnelbanan och tänker, tragiska jävel som inte kan ta tag i sitt liv. Snälla var inte så snabba att döma. Gränsen mellan succé och tragedi är hårfin. Jag lever i marginalerna, ett slags ingenmansland och bara väntar på att trilla över. Att jag inte har gjort det än har jag min klippa till hustru att tacka för. Mitt allt. Jag ska nog nu gå och ge henne några centimeter tacksamhet om ni fattar.

MR XXX   

Jag får många gånger höra att jag är rätt så okänslig. Många tror att jag inte har några känslor över huvud taget. Det är inte sant, jag gömmer dem bara väldigt djupt och väl. Men det roliga är att de människor som säger detta ser ofta sig själva som trevliga och sympatiska personer som värnar om sina nära och kära. Resten skiter de fullständigt i. För det är nämligen just de som sitter med en påse chips och en cocacola och kiknar av skratt framför Idol Audition Turnén. Programmet där den coola juryn sitter och skryter om hur otroligt duktiga de är på att hitta nya stjärnor.

Visst det kan ju vara rolig, och jag själv som är en riktigt kall jävel tycker ju också att det är skitkul. Jag ser verkligen upp till den så kallade juryn. Alltså vilka fina och tuffa människor som säger exakt vad de tycker och tänker. Säg till exempel när det kommer in en tjej som just fyllt sexton år och är så nervös att hon knappt kan prata, då sitter de där i sina mjuka stolar med iskalla blickar. För att hon ska kunna berätta vilken låt hon ska sjunga tvingas hon stå och samla mod i flera minuter innan hon slutligen stammar fram:
-"Ffffångad av en stormvind", samtidigt som hon stirrar med blicken i golvet och är helt likblek i ansiktet. När hon sen väl börjar sjunga så låter det allt annat än vackert. Men det beror kanske mest på att hon är så nervös och osäker. Folket hemma i tevesofforna börjar riktig att gotta sig åt henne när hon nästan är gråtfärdig av nervositet.
Hahaha här har vi ett lätt byte att sätta tänderna i tänker juryn, och istället för att säga åt henne att sluta så börjar de att sjunga med och knäppa med fingrarna i takt med sången. Detta bara för att göra förnedringen total och vrida kniven ännu ett varv. Sedan sitter de och skrattar åt henne tills en av de manliga jurymedlemmarna fattar mod och säger:
 -"Försvinn här ifrån, du är den mest obegåvade person jag har träffat. Ta och banta lite också din tjockis".

Alltså shiit vilken stake den killen måste ha. Han trycker inte bara ner henne i skiten utan spottar även på henne när hon är som mest sårbar. Det känns helt underbart att se. Sen som avslutning kommer också lilla tönten Peter Jihde och spottar ur sig någon klämkäck kommentar som:
-"Ja alla är inte skapta till att bli stjärnor, nu fick hon allt gå hem med svansen mellan benen."

Men är denna jury verkligen så duktiga på att hitta stjärnor? Jag skulle nog snarare vilja kalla dem för dagsländor. Det finns väl knappt någon som minns vem som vann förra året? Alltså vinner man Idol så betyder ju det oftast att deras karriärer är över innan den ens har börjat. Fjolårets vinnare Marie Picasso är ju mer känd för att sitta och lipa i kvällspressen för att Bert Karlsson tycker att hon är tjock, än för att hon kan sjunga. Finns det någon som minns en enda låt med henne? Och föresten du Bert Karlsson, vad är det egentligen för fel på dig? Hur kan du säger att hon är tjock? Det är något av det dummaste jag har hört, hon har precis lagom med hull på höfterna och hennes bröst är närmast gudomliga. Du ska inte behöva be om ursäkt för att du är sexig Marie!

Ps. jag vill bara säga att jag har varit lite ironisk i detta inlägg. Idol gör mig spyfärdig och jag skäms över att kalla mig själv för människa.

MR XXX
              

Lördagen den 30 augusti. För de flesta är det bara ett datum, en vanlig lördag som inte skiljer sig från någon annan. En dag som bara svepte förbi utan att man knappt märkte av den. Men inte för John Valencia, han kommer att bära med sig det datumet och minnena från den lördagen under resten av sitt så kallade liv. Han fick då uppleva något som är så få förunnat att de flesta skulle kunna gå över lik för att få uppleva det; nämligen en middag för två. Vaddå middag tänker ni, det är väl inget märkvärdigt med en middag. Men om jag bara får tala till punkt så kommer ni att förstå. Det är nämligen sällskapet som vi ska lägga fokus på, han hade fått den stora äran att under en liten supé träffa en riktig rättskaffens karl (frugan dumpade vi i köket där hon hör hemma), det vill säga mig själv: MR XXX.

Klockan hade passerat matdags med några timmar och jag hade kommit lite tidigare än avtalat till restaurangen där vi skulle ses. Just när jag hade hunnit svepa i mig min andra stadiga whisky och började känna mig som en människa igen kom detta lilla mörkhåriga yrväder instormande. John i egen hög person, gjorde sin paradentré med fler shoppingpåsar under armarna än han orkade bära. Han lyckades dessutom som vanligt att stjäla allas uppmärksamhet. Han slog sig ned mitt i mot mig, dumpade sina påsar på golvet och tog av sig sina alienliknande glasögon, han envisades med att kalla Chloé, som nästan täckte hela hans ansikte.

-"Kul att se dig John", sade jag.
- "Ja men det samma tack" svarade han och log, väluppfostrad som han är.
Vi satt och små pratade lite om hur vi mådde och om framtiden. Eftersom maten dröjde lite så tänkte jag att det var lika bra att ta in ytterligare en whisky samtidigt som jag började tjuvsmaka lite på middagsvinet. Valencia däremot nöjde sig med något sliskigt ekologiskt iste. Det huvudsakliga samtalet under middagen kom att bli om detta konsumtionssamhälle vi lever i. Det är helt otroligt vad pengar vi öser ut på saker som vi inte behöver, bara för att de flesta intalar sig att man kommer att bli så mycket lyckligare om man bara köper de här nya skorna eller den där nya mobiltelefonen. Och inte nog med att de inbillar sig att de kommer att vara lycklig som fan, de hoppas även på att kunna köpa sig litet status.
 

-"Jag hoppas att det ska smaka gott", avbröt en tjej i tjugoårs-åldern och placerade vår mat framför oss.
-"Ja det ser inte så dumt ut", svarade jag och satte tänderna i min blodiga biff.
- "Verkligen jättegott" sade John och tryckte ner gaffeln i någon slags sjögräsliknande sörja.
 Herregud, och det där betalar han för tänkte jag.

Jag vill inte säga att det är fel att unna sig några saker då och då; en ny höst jacka, kanske en ny soffgrupp eller vad vet jag. Men jag tycker att vi måste börja sätta lite perspektiv på saker och ting. De flesta köper två till tre nya telefoner per år, när man kan använda en och samma i alla fall minst tre till fem år. Detta är bara ett sjukt mode som vissa upplever sig vilja följa. Sedan köper vi nya datorer, teveapparater och enorma mängder kläder. Vi kastar iväg hela vår lön på saker som vi inte behöver, samtidigt som vi säger "gud vad lite pengar jag tjänar, det går knappt ihop sig varje månad". Om folk tjänade det dubbla skulle de ändå ha samma problem. Samtidigt som vi grubblar på dessa världsliga problem så ligger det små oskyldiga barn i dikeskanten på andra sidan jorden med magar uppsvällda likt basketbollar. Detta som reslutat av lång brist på föda. Det jag vill ha sagt är bara att nästa gång vi köper en ny telefon, så kan vi väl försöka att tänka efter en extra gång....
 

Hej på er mina små vänner.

Då har MR XXX, det vill säga jag själv, suttit och grubblat lite igen.

Jag var på en liten tillställning för ett par veckor sedan, det var någon slags premiärfest för en kommersiell skitfilm. Det var mycket glitter, glans och det som kallas glamour. Dessutom var det en massor med "filmstjärnor" på plats som nästan slog varandra blodiga enbart för att få den bästa platsen framför fotografernas kameror, samtidigt som deras mungipor var som fastklistrade långt bak i nacken. Jag blev nästan bländad av alla vita tänder i deras praktfulla stomatolleenden.

Mitt i allt folkvimmel fick jag syn på en tjej som gissningsviss var omkring 30 år. Hon var något av det sötaste jag har sett, så söt och vacker att hon närmast kan jämföras med vad min fru en gång var i sin krafts dagar. Jag kunde knappt slita blicken ifrån henne. Närmast vid sin sida hade hon sin pojkvän som fick mig att undra, hur i helvete har han burit sig åt för att lyckats få henne på kroken? Han var hennes raka motsats. Han såg ut som en sådan där snubbe som spenderar nästan hela sina dagar framför en dator med undantag för några få timmar på kvällen då han sitter och tittar på Star Trek. När jag stod och iakttog dem tillsammans så såg dem precis ut som Skönheten och Odjuret.
Jag vet vad ni nu tänker "utseendet är inte allt" och ni kan inte ha mer rätt. Ni kanske också tänker att han besitter säkert massor av andra egenskapar som att han är snäll, rolig och intelligent. Den tanken slog mig också, men den avfärdade jag lika fort som den kom.
Det jag skulle vilja ha sagt med detta är att jag tror inte folk är så speciellt kräsna när det gäller att välja sin livspartner, utan ofta så tar de den första bästa som kommer i deras väg. Jag har träffat många människor som suttit och gråtit ut hos sina vänner för att deras relation just har gått i kras, men helgen efter är de ute på krogen igen, redo att lägga omkull sitt nästa byte. Känslorna kan då inte ha varit så särskilt starka, det är i alla fall min diagnos.

Felet med många människor är att de är livrädda för att känna någonting, de vågar aldrig vara riktigt förälskade. De vågar aldrig vara riktigt ledsna, och får heller då aldrig uppleva riktig lycka. De väljer istället att vandra genom livet i något slags likgiltig tillstånd som jag inte förstår mig på. Hur ofta hör man inte folk som klagar på sin partner, och visst det hör ju till, men många är inte ens speciellt kära i varandra när de blir tillsammans utan tänker att det där kommer ju med tiden. Det är skönt att slippa vara ensam, han/hon är ju i alla fall väldigt snäll och det är ju alltid något. Snäll!? Alltså visst det är ju gulligt att tänka så men det får ju inte direkt passionen att rinna längs väggarna. Ni kan ju tänka så här, att när ni sitter hemma tillsammans en lördags kväll och istället för att ligga med varandra så tittar ni på en gammal repris av "Så ska det låta" då är det något som är riktig fel.

Tips: När ni får en ledig kväll någon gång så titta på Farväl Las Vegas

MR XXX
                    

Då var jag tillbaka efter en välbehövlig semester. Jag har varit i staterna med min käre Dramatenkollega Börje Ahlstedt, våra fruar fick självklart också följa med och njuta av vårat sällskap. Vi har ätit och druckit oerhört gott, då den amerikanska matkulturen visat sig ha mer välsmakande delikatesser än en man i min storlek orkar att äta - dryckerna ska jag inte ens prata om. Väl hemma så pratade jag med John Valencia, han sade att ni tyckte det jag skrivit tidigare var lite små-roligt, och mot viss ersättning fortsätter jag ett tag till. Men idag så tänker jag faktiskt inte skriva något roligt, utan istället leverera en riktigt stor moralkaka.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att åka över till min dotter, där jag blev bjuden på både kaffe och kakor. Vi satt och småpratade lite om hur resan hade varit och så, men jag såg på henne att det var något som hade hänt. Hon var inte så där glad och sprallig som hon brukar, utan hon såg faktiskt lite ledsen ut. Detta var något som jag inte bara tänkte låta passera förbi obemärkt. För den stackars sate som gör min lilla prinsessa illa ska verkligen få känna att han lever. Min lilla flicka har nu jobbat i fyra år på ett och samma ställe, i en stor klädaffär i vår ärande huvudstad. Där har hon under årens lopp hankat sig fram på kortare vikariat och strötider, i hopp om att få något fast schema, men utan att lyckas.

Det är ni chefer som nu ska tugga i er denna torra kaka. Förstår ni egentligen vad ni håller på med? Ni använder våra barn som om de vore några slags spelmarker i ett pokerparti. Ni kastar ut dem på bordet enbart för att håva in ytterligare miljoner till er redan stora förmögenhet. Vad skulle ni tycka om någon gjorde så mot era barn?

Under alla mina år så har jag haft fler chefer än jag kan minmas, men ingen av dem har visat att han har haft en riktigt stark ryggrad. Jag har alltid trott att chefen är företagets ledare som ska visa de anställda hur saker och ting fungerar, visa var skåpet ska stå helt enkelt. Men istället så står många av dem och sticker knivar i ryggen på sina anställda. På min lilla skatt som alltid har ställt upp och jobbat när det behövs och nu frågar försiktigt om en fast anställning, jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men vad gör hennes chef? Jo han trycker in kniven lite längre och vrider ett extra varv samtidigt som han säger "glöm det". Jag har försökt att prata med vissa av er, för att få er att förstå att det finns saker som är viktigare än att bara stapla pengar på hög. Ni har chansen att sträcka ut en hjälpande hand till människor som ligger ned och behöver hjälp upp. Hur kan ni låta bli att ta den? Att hjälpa en annan människa utan en enda tanke på egen vinning är något som knappt finns i dag. Men ni som besitter modet att prova kommer att få uppleva en känsla som är så mäktig att den inte går att beskriva, ni kommer att uppleva vad det verkligen innebär att vara rik. Allt jag begär är att ni ska hjälpa våra ungdomar till en tryggare vardag, med hjälp av ett fast jobb. Men när jag frågar er om det så svarar ni oftast "vad skulle vi tjäna på det"? Och jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Men en sak kan jag lova er, om ni nu skulle vara redo att göra en liten uppoffring. Den dagen ni kommer hem på kvällen (från era välsvarvade och välpolerade skrivbord) till era familjer och kanske nattar era väluppfostrade barn och vet med er att ni har visat er vara goda ledare som värnar om sina anställda, då är ni väl värda smaken av era fina årgångsviner....

Jag satt i går och drömde mig bort under en fika i lunchserveringen. Jag filosoferade lite om livet i allmänhet och meningen med det. För när man som jag har passerat 50 år med råge och är närmare slutet än början, så undrar man ofta om det kommer någonting efter livet eller är det här allt? Man undrar om man har tagit vara på den tid man blivit tilldelad. Finns det något jag kommer att lämna efter mig? Har jag varit en god medmänniska eller har jag alltid satt mig själv och mina intressen i främsta rummet? Kanske hade världen helt enkelt varit en bättre plats utan mig? Men mest troligt är att ingen, bortsett från några få, ens kommer att märka den dagen när jag stämplar ut för gott. Jag försvinner som om jag aldrig hade funnits.

Där satt jag nu och stirrade ut i tomma intet, ensam och övergiven med ångesten som sakta kröp sig på som mitt enda sällskap. När det började bli nästan outhärdligt tittade jag bort mot fönstret och tänkte att det är väl onödigt att skjuta upp det oundvikliga, bättre att skrida till verket direkt. Men då slogs dörren upp och in som en frisk fläkt kom en liten rund gubbe som inte bara är en mycket respekterad kollega utan också en man jag med stolthet kallar min vän, nämligen Börje Ahlstedt. Han fick direkt syn på mig, spottade ut snusen och tittade mig djupt i ögonen "Jag ser exakt vad du behöver" sade han, "du behöver komma ut, du behöver följa med mig och spela lite bingo". Sagt och gjort lämnade vi Dramaten. Vi packade in våra skator (fruar) tillsammans med kaffetermosar och korvmackor i Börjes Merca, sedan bar det iväg ut på grönbete.

Börje var lika ivrig och uppspelt som en liten unge som precis fått lördagsgodis. Han satt och sjöng och pratade under hela resan till bingohallen så vi andra inte fick en syl i vädret. När vi väl hade kommit fram och parkerat bilen så gick vi och köpte bingobrickor. Dom var betydligt dyrare än vad jag hade räknat med och jag hade lite ont om kontanter så jag frågade om jag kunde få pruta en femtiolapp, men det gick absolut inte sa gubben i kassan som hade sitt namn Leif broderat med kursiv still på bröstet. Jag frågade då om jag kanske kunde pantsätta frugan. "Det är väl inget direkt värde i henne men hon är rätt duktig på att baka bullar " sade jag. Min lilla prinsessa hade då utan att jag märkt det smugit upp bakom mig och hört vart enda ord, gissa om det vart ett jävla liv. Hon började slänga med handväskan fram och tillbaka i hopp om att träffa mig mellan benen, samtidigt som hon spottade och svor så att löständerna for ut ur munnen. Lilla Leffe i kuren blev så rädd att han bara satt och skakade, han lovade oss till och med tio bingobrickor gratis bara jag kunde få kvinnan under kontroll. Men just när jag skulle ta saken i egna händer så slutade hon tvärt. För min lilla älskling fungerar så som i princip alla människor gör, att så fort hon hör ordet gratis eller kostnadsfritt så ställer sig öronen ut som ett par parabolantenner. Hon blir som en fladdermus med bättre radar än en ubåt. För det finns en rädsla som binder oss människor tillsammans, en rädsla som är så djupt rotad att vi handlar på ren instinkt när den träder in. Rädslan att råka bli utan någonting. Strunt samma om vi egentligen vill ha det eller inte. För tänk om en annan person skulle råka få någonting och jag själv bli utan... 

Veckans Tips:
Kolla in filmen Sling Blade med Billy Bob Thornton om ni inte redan har sett den.
Ruskit bra!

MR XXX
                        

                                    Hallå Hallå MR XXX på plats här igen.

Jag pratade med John Valencia här om dagen och han bönade och bad mig om att skriva några rader även denna vecka. "Ja men lille John det är inte bara att skriva" sade jag. Till skillnad från vissa andra skribenter på den här sidan så vill jag att mina alster ska ha något viktigt att säga. Valencia kom då på den briljanta iden att jag kunde skriva några rader om mig själv, vilket råkar vara ett ämne jag finner mycket intressant;
 

Jag är en u n g herre i mina bästa år, ja eller ung och ung visst börjar man bli lite stel i höfterna och så vidare. Jag får även gå upp och sträcka på mig fyra, fem gånger per natt och utöver det vaknar jag väl ytterligare två, tre gånger för att min skata till hustru vrider och vänder sig något så fruktansvärt. Det är inte för inte som man ibland undrar var alla åren har tagit vägen. Men vad jag framför allt undrar är vad det har blivit av den där lilla söta prinsessan jag en gång gifte mig med. För när vi var nygifta så fanns det ju ingenting som var så härligt som att vakna i gryningen och det första man såg var hennes kastanjebruna ögon som tittade rakt in i mina. Jag kunde ligga i timmar och bara andas in lukten av hennes rufsiga hårsvall som doftade så underbart att det inte ens går att beskrivai skrift. Att bara känna hennes kropp mot min alldeles mjuk och len förflyttade mig till himmelriket. Att se hennes hud färgas rödbrun av den brinnande solen som sakta smekte horisonten. Hon kändes omänsklig, en ängel som stigit ned på jorden helt för min skull. Men nu, det första jag ser när jag slår upp ögonen är en slags strandad val med oräkneliga valkar dubbelhakor, som närmast kan liknas vid torra Skogaholmslimpor. Det växer dessutom hår ur både öron och näsa, ett slags mardrömsliknande tillstånd som man inte k a n vakna upp ur. Det var knappast det här jag skrev på för när jag under Guds ögon lovade henne evig trohet och allt det där tjafset hon tjatade till sig. Dettta är något som ni ungdomar i dag inte verkar bry er ett dugg om, hade ni varit i min situation så hade ni troligen lagt benen på ryggen för länge sedan. Men inte MR XXX inte, här ser ni en gubbe från den gamla skolan, även om det känns som att jag köpte grisen i säcken så stannar jag kvar. Jag står mitt kast och sticker inte så fort det börjar hetta till lite. Jag skulle nog vilja beskriva mig som en bunker där man kan söka skydd när det blåser riktigt rejält, en klippa som krossar alla vågor. För när allt kommer omkring så är hon ju ändå min lilla gri.. eller förlåt, prinsessa!

Nu till veckans tips: Det jag har tänkt att rekommendera denna vecka är två ganska så okänd skivor av en okänd kille från andra sidan Atlanten. När albumen kom kallade han sig för Red House Painters, och skivorna heter Songs for a blue guitarr och Old Ramon. Båda två är fullspäckade med otroligt skön melankoliska låtar. I dag så kallar han sig för Sun Kil Moon. På återhörande....
                                     

Nu har jag alltså fått äran att skriva i John Valencias blogg, eller snarare blivit tvingad, milt uttryckt. Jag är ju en person som inte riktigt förstår mig på det här med bloggande. Men jag börjar ju å andra sidan bli lite till åren kommen. Jag skulle ju kunna vara farfar åt den där lilla spjuvern Valencia. Men jag ska försöka att dikta ihop några rader.

Sitter här och tittar på The Bodyguard, en gammal klassiker från nittiotalet då Kevin Costner hade sin storhetstid och levererade det ena mästerverket efter det andra. Så här i efterhand så undrar man ju vad som hände? Vart tog dessa sköna thrillers vägen? Helt plötsligt klev dataanimationerna upp på vita duken, och då tänkte dem nog: Skit i manus, vi hittar på något under resans gång. Dränk in skiten i effekter bara så blir det nog bra och mycket riktigt folk går man ur huse för att se den ena skitfilmen efter den andra. Göta Kanal2 gick upp på bio för något år sedan, största hiten på bio det året. Men fanns det något manus till filmen? Nix, men Loffe Carlsson var ju rolig någon gång på typ 30 talet, så det håller säkert än. Och mycket riktigt folk gapskrattar, vet kanske inte riktigt åt vad men det är ju sånt här man ska tycka är kul så det är ju lika bra att skratta på.Det var väl här någonstans Kevin Costner kände att "vad har jag att sätta emot en lönnfet gubbe i mustasch som älskar att åka kanalbåt?". Kevin hade blivit omåkt, varvad till och med, utan att ens märka det. Vår älskade Kevins tid är helt enkelt förbi. Vila i frid broder.   

Tänkte att jag också skulle passa på att ge lite tips nu när jag ändå har chansen att skriva vad jag vill, troligtvis första och sista chansen. Det kommer absolut inte bli några modetips, den biten sköter ju John så bra själv. Själv förstår jag inte varför det är så viktigt att ha den senaste mobilen och att den helst också ska matcha byxorna. När jag var ung så kom man långt med ett par träskor och yllesockar. Telefon? Ha ha, ville man prata med någon under mina glansdagar, ja då var det bara till att stoppa in en prilla, packa ner ett par ägg mackor och sedan sko hästen. Men det var ju på den tiden innan allting skulle effektiviseras, det fick ta den tid det tog och var det inte värt att lägga ner den tiden så var det heller ingenting som var värt att göra. Det ni ungdomar i dag får gjort på en vecka, det tog mig ett helt år. Men oj sega gubben tänker ni kanske nu, och det kan ju vara sant men å andra sida så fanns det då heller ingenting som hette varken, lyckopiller eller arbetslöshet.

Nu skulle jag vilja slå ett slag för sommarens eller rentav årets största händelse, nämligen att Coldplay kommer att släppa sitt fjärde album. Skivan kommer att heta Viva La Vida Or Death And All His Friends, och den finns till försäljning från och med 13 juni. Så spring och köp, ladda inte ner, utan köp!!! Stöd dessa plågade konstnärer som förgyller vår tillvaro.

Bye Bye
Mr XXX